Res med mig genom livet

Kräksjukan gör entré

I går kväll vid 23 tiden hade bakerierna mobiliserat tillräckligt för att gå till attack. Vi var hos goda vänner, på väg att åka hem när dom slog till. Hårt och skoningslöst.

Vadå åka buss hem?

Vi gjorde ett avtal med apostlahästarna och tog det ena benet före det andra i hopp om att komma hem ganska snart.

Den här gången satt rätt skor på  och några gånger till utefter vägen gick dom små äcklen till anfall.

Dom enda tankarna som for genom huvudet var: Bara ingen ser mig, bara ingen ser mig. Varför skäms man?

Senaste gången (sista?) jag sprang upp var 04.30. Nu verkar det vara någorlunda lugnt på den fronten. Nu kommer stödtrupperna och fixar lite feber också.

Mina egna kommandotrupper, var finns dom? Nåja, dom har i alla fall täppt till i aktersalongen!