En man fick blodförgiftning,var i stort sett döende, överlistade liemannen, men till ett högt pris. Båda armarna och benen amputerades och nu behöver han hjälp med det mesta.
Personlig assistans borde vara en självklarhet. Tyvärr, sitter man på Försäkringskassanoch räknar minuter på hur lång tid allt tar. Toabesök, dusch, matlagning, disk osv. Det gäller att komma upp i 20 tim/ vecka, annars blir man utan! Då gäller det att ha familj, släkt och vänner som hjälper till!
Jag är så tacksam över att jag fortfarande kan gå på toa själv och göra det jag ska, men det kan komma en dag när jag sitter där och ”gör på mig” bara för att jag inte kan sköta mig själv och inte har blivit beviljad hjälp genom kommunens försorg!
Sussi säger:
Håller med. Man har så mycket att vara tacksam för men som man inte tänker på. Saker vi tar för givet..
Hoppas nu mannen får den hjälp han behöver så resten av familjen och vännerna kan fokusera på att vara han till hjälp på annat sätt..
Kramisar
2 juli, 2010 — 08:46
Gilla säger:
Fastän vi bor i Helsingborg, så har i alla fall inte jag hört talas om det här. Kanske man skrev om det i tidningen, när vi var bortresta.
Det är ju för hemskt att inte få nån tillräcklig hjälp i detta fallet. Det finns ingen medkänsla längre på FK vad jag förstår. Så har man ju hört talas om en kvinna, som inte fick sjukpenning, för att hon var hemma den dagen, när hennes son hade dött.
Kram/Gilla
2 juli, 2010 — 09:18
Sita säger:
Den personen måste ju ha hjälp dygnet runt. Man vet ju aldtig när nöden tränger på. Kram
2 juli, 2010 — 15:39
ansepanse säger:
man ska vara tacksam men samtidigt måste vi kämpa på så att alla som verkligen behöver ska få den hjälp som måste till
kramar
2 juli, 2010 — 16:06
Anna säger:
Klart att han behöver hjälp, men också självklart att man måste ta reda på hur mycket hjälp!
De 20 timmarnas gräns kan man ifrågasätta, absolut, men i min värld är det 100% självklart att man måste utreda de sjukas behov och det kan man bara göra genom att fråga dem.
Tänk er en 30-årig brandman Peter i mycket god fysisk kondition som förlorar sina ben i en brand – han befinner sig i en helt annan situation än Agda 80 år som blir amputerad pga åldersdiabetes. De två behöver helt olika mycket hjälp, trots att de har samma handikapp. Peter kan troligtvis gå på toaletten själv – han är stark i armarna. Det kan inte Agda. Då måste man ju självfallet fråga: behöver du hjälp vid toalettbesök, och i så fall hur mycket hjälp?
Hur ofta man går på toaletten är högst individuellt. Jag går till exempel tre gånger så ofta som min sambo och skulle behöva mer omfattande hjälp med toalettbesök om någonting hände mig. Självfallet måste myndigheterna fråga!!!!
2 juli, 2010 — 18:33
anne säger:
Det är inte så annorlunda på sjukhusen heller.. En anhörig till mig var inlagd på infektionsklinik pga streptokockinfektion som orsakade blodförgiftning, infektionen satt främst i ena benet.
-Fick denna anhörig hjälp med toabesök?
-Nääää, ingen kom när h*n ringde, det var bara att halta ut på toa.
Sedan informerade ronden att: Du ska inte gå på benet förrän det är bättre…
5 juli, 2010 — 07:12
Nattis 2.0 säger:
Jag antar att de som får hjälp också förväntas vara tacksamma! 🙁
6 juli, 2010 — 10:38