Res med mig genom livet

Är det konstigt?

Fem stycken av gruvarbetarna som sitter instängda, 700 meter under jorden, är djupt deprimerade. Fullt förståeligt med tanke på var dom befinner sig och hur länge det förväntas bli. Har alla därnere tur, är dom uppe vid jul.

Jag kan inte ens i min fullaste fantasi tänka mig den fasa och maktlöshet som dom måste känna därnere.

Jag blir matt bara jag tänker på det. Det enda jag kan göra är att hålla alla tummar för att depressionen inte sprider sig till fler, vilket det väl antagligen blir allt eftersom tiden går.

Mina tankar går också till deras familjer som lever i en omänsklig press och den fruktansvärda ovisshet som ändå finns trots påstående om motsatsen.

Jag är så innerligt tacksam att jag såg det här för en stund sedan:

Min önskan just nu är att samtliga gruvarbetare kommer upp till markytan så fort som möjligt!