Ni som var med i det förra inlägget fick se en del bilder från den vita staden högt upp på bergskammen. Här kommer fler bilder att njuta av.
Förra inlägget avslutades med en vätskepaus, så nu hade vi fått tillbaka våra krafter.
Man kan ju undra hur stark ölen var när vi såg båtar långt upp på land.
Det är bra att ha nära upp till den högste, som håller sin hand över oss.
Vi tyckte att vi hade varit på Santorini tillräckligt länge så vi tänkte ta oss ner på ett eller annat sätt.
Det var frestande att slinka in här också, men man kan inte ta hur många vätskepauser som helst.
Oups, det var långt ner till vår båt. 
Kön till linbanan var flera hundra meter lång och köer är det värsta jag vet. Inte tal om att vänta så länge.
Fötterna fick order om att ta mig nerför bergssidan med ett steg i taget, för det var ganska brant trots serpentinvindlingarna.
Det var många som fuskade både upp och ner. Åsnorna fick göra jobbet.
Den här lille stackaren går upp och ner för berget med turister varje dag. Tur att han fick vila lite.
Äntligen nere och ombord på båten igen! Jösses, vilken väg vi gick. Det ser ju ut som en orm som slingrar sig fram.
Solens sista strålar färgade bergsidan i vackra färger. Det var faktiskt magiskt.
Vi lämnade Santorini när mörkret hade fallit för att vakna vid nästa resmål nästa dag!
PS. Sista bilden är tyvärr suddig, men jag stod i fartvinden uppe p däck och hade svårt att hålla kameran stilla!
