Veiken's Blog

Res med mig genom livet

Meny Stäng

Dawes Glacier & Endicott Arms.

Vi skulle upp i fjorden Endicott Arms och alldeles längst in ligger Dawes Glaciär. Sakta, sakta smög vi oss upp i fjorden.

Glaciären fick sitt namn 1891 efter Henry Laurens Dawes. Dawes var en republikansk politiker och advokat.
Dawes är främst ihågkommen för 1887 års Dawes Act som möjliggjorde fördelningen av indianstammarnas land mellan indianfamiljer med tillstånd av USA:s president. Ett av lagens syften var att ersätta indianernas kollektivism med individualism.

Det var tidigt på morgonen. Det första lilla isberget gled förbi och det var kallt ute.

Långt därinne ligger glaciären. Det ligger många isberg på väg in i det allra heligaste. Hit men inte längre kom vi. Det var alldeles för farligt med många isberg i vägen. Kaptenen påpekade att kryssaren inte är en isbrytare. Om man skulle gå in där var risken stor att vi skulle bli fast därinne.
Tack för att säkerheten sätts i främsta rummet.

Isblocken kallas isberg först när dom är 5 meter. Tänk också på att vi bara kan se 10% av isen. Resten 90% ligger under ytan. Jag var på 14 våningen när jag tog bilderna, så detta är ett hyfsat stort isberg.

Vi vände ryggen åt det innersta av Tracy Arms och tog oss sakta ur fjorden.

Vi satte oss på akterdäck, hämtade lite kaffe och njöt av att solen nu var på gott humör igen!

Det var full fart på passagerarna. Alla ville vara med och titta! Notera färgen på vattnet. Det skiftade hela tiden.

Ett läckert isberg. Isbergen kallas för Vita fåglar, blå fåglar och smutsiga fåglar. Det vita fåglarna är den is som ligger överst i glaciären. De blå fåglarna är is som har pressats hård under längre tid. Dom smutsiga fåglarna är kanten på glaciären eller det som har legat längst ner mot marken som ligger under glaciären.

Det tog några timmar att komma ut ur fjorden innan vi åkte vidare. Det var otroligt vackert hela vägen, men en liten tagg fanns kvar över att vi inte fick se Dawes Glaciär på nära håll.

Var ligger “Red Dog Saloon?”

Den världsberömda Red Dog Saloon ligger i Alaskas huvudstad Juneau, som har ca 35000 invånare. Inte mycket för en huvudstad i en av USAs delstater. Alaska är störst till ytan, men invånarna är förhållandevis få.

Juneau är en riktig regnig plats på jorden med ett snitt på ungefär 2300 mm regn per år och 320 regndagar per år. Vi hade tur. Lite molnigt och man kunde ana regn i luften. Området har bebotts av Tlingitfolket sedan flera tusen år.

Vi gav oss ut i den lilla staden och jag blev förvånad över alla juvelerarbutiker som ligger där. Vägg i vägg med diamanter och guld som lockbete.

Vårt mål var Red Dog Saloon som är en världsberömd saloon. Hit kom guldgrävare och traktens boende för ett glas eller två efter en lång arbetsperiod. Saloonen är i ursprungligt skick, men har flyttats till den plats den ligger på nu.

Det är en ovanlig känsla att komma in där. Nu för tiden är det nästan bara turister som kommer hit. Annat var det förr. Byggnaden andas historia. En björn fick jag se.

Här hänger den – Wyatt Earps pistol som han en gång glömde kvar och aldrig hämtade. Ni som har läst “pangpangböcker” vet vem den skjutglade gossen var!

Det är trångt mellan borden. Många går dit för att se hur det en gång var!

Tidsenlig klädsel på servitriserna. Fattas bara annat!

Överallt hänger, sitter och ligger det saker som påminner om Alaska och den tid som för länge sedan är förbi.

Se där ja. Ingen idé att klaga. Sänk kraven istället!

Skål! Sänk blicken och titta på golvet. Där ligger ett lager av sågspån precis som på den tiden. När guldgrävarna kom hit fyllnade dom till frampå nattkröken och då kunde det hända att lite guld ramlade ner på golvet. På det viset kollade ägaren sågspånen varje kväll och hade på så sätt en alldeles egen guldgruva på Red Dog Saloon.

Med öl eller cider i magen gick vi ut på stan en vända. Molnen nuddade bergstoppen.

Tillbaka på båten förberedde vi oss på att kasta loss och åka vidare i Alaskas vatten till nästa stopp!

Whalewatching-Valsafari

Man kan ju bara inte åka till Alaska och inte åka på valsafari. Sagt och gjort ut på valsafari skulle vi.

Havet låg blankt som en spegel, men lite kyligt i luften tidigt på morgonen.

Varmaste kläderna på. Vi visste att det skulle bli en del fartvind. Bäst att vara förberedd.

Titta, titta – en val på väg upp. Den sprutar upp vatten i kaskad. Tur att dom förberedde oss.

Oj, två på en gång. Dom simmar dessutom riktigt tätt. Det måste vara mor och barn.

Jajemen. Där var dom igen. Uppskattningsvis var kalven ca 5 månader.

Färdigt för dyk. Då tar det en stund innan dom kommer upp igen. Vi beslutade att åka vidare. Under ca en halvtimma hade vi fått se en riktig show av knölvalarna. Dock inga späckhuggare, men man kan inte få allt.

Här fanns ju andra som ville vara med på bild. Två slöa sjölejon hade siesta.

Sjön suger och maten dukades upp när vi kom iland på ICY Strait Point. Enligt tradition från New Orleans läggs all mat i en sträng mitt på bordet. Sedan är det gästerna som får ta det dom vill ha.

Allt hade tillagats i samma “balja” Vi fick majskolvar, kungskrabbeben, potatis, svamp, räkor och en kryddstark korv.

Det var bara att plocka det man ville ha. Hushållspapper stod på borden om man blev kladdig. Det gick liksom inte att undvika.

Vilken fantastiskt fin dag vi fick. Delfiner och havsuttrar visade sig också för oss. Delfinerna lekte en lång stund med fören på båten.

ICY Strait Point är precis som det står en helt privatägd destination. Den enda i Alaska där kryssningsfartyg stannar. Det är en liten halvö där man försöker bevara och visa sin kultur så mycket som möjligt. Många av ägarna i Corporationen är från tlingitfolket. Dom har fått många utmärkelser för det dom gör!

White Pass & Yukon Route

Vårt nästa stopp blev Skagway, en liten sömnig stad som kom till under guldruschen i slutet på 1800-talet. Numera bor bara ca 1000 människor där. Skriet från vildmarken spelades till viss del in i Skagway.

Några människor hittade lite guldflingor i området och det spred sig snabbt. Folk kom från alla håll för att leta guld. Man gick upp till White Pass och in i Kanada, men det var alldeles för besvärligt, milt sagt. Folk dog på vägen upp. Man skulle upp med packning och mat till 3000 meters höjd.

1896 kom man på att bygga en smalspårig järnväg. Det var brant, kurvigt och svår terräng. 1900 var järnvägen färdig.

Drömmen om guld blev aldrig sann i Skagwayområdet och järnvägen övergavs. Järnvägen är idag renoverad och tågen går exakt samma rutt som en gång guldletarna åkte.

Naturligtvis hoppade vi på det tåget!

Det var lite spännande att vakna upp och kolla om vädergudarna hade övergivit oss. Vi var beroende av bra sikt när vi skulle 3000 meter upp och njuta av utsikten. Gudarna var på gott humör den här dagen också.

Loket med oändligt många vagnar väntade på oss.

Klara, färdiga, gå!

Väldigt sakta började vi stiga. Smältvattnet rann förbi i ganska strida strömmar.

Tåget slingrade sig utmed berget och vi kunde njuta av det vi såg. Inget för höjdrädda vill jag lova!

Två tunnlar finns på väg upp. På väg ner också förresten! Vi sitter i några vagnar bakom loket. Kurvan är skarp och bron ett plockepinn.

Vi fick verkligen lön för mödan, men jag tror inte att de fattiga guldletarna uppskattade utsikten lika mycket. Dessutom blev det inget guld i detta området!

Blunda om ni tycker det ser för högt ut. Ni kan se järnvägsspåren utmed bergssidan till vänster långt ner i bild.

Gränsen mellan USA och Kanada. Ingen gränskontroll här. Kommer nog lite längre fram!

Vi vände ner igen. Ån eller floden rinner neråt med fart.

Vi mötte ett tåg som var på väg upp. Det kryper väldigt nära berget. Tur att det inte var vinter.

Vi var i stort sett nere igen och hade “fast mark” under oss. Det är otroligt hur man kunde bygga en järnväg som detta. 20 miles lång och en stigning på 3000 meter.

Allt för att guldfebern tog tag i människorna. Dessutom blev det inget i dessa trakter. Både människor och djur hade svåra umbäranden och dog under byggandet av White Pass Railway!

Sitka del 2.

Vi gled sakta in i Sitka som är den fjärde största staden i Alaska med sina ca 9000 invånare. Alaska är stort – den största staten i USA, men det lever få människor uppe i norr, inte långt från den ryska gränsen. Gamla Sitka grundades 1799 och fick då heta Mikhailovsk efter att man köpt marken av Tlingitfolket.

Efter ett slag i Sitka flyttades bosättningen och fick då namnet Novo Archanelsk. Rysk Amerikanska kompaniet organiserade sin pälshandel härifrån.

Vi kom många år senare, nyfikna på vad vi skulle få se och uppleva.

Det började med att en man stod med en nyfångad kungskrabba som levde och var “hämtad” en bit från Sitka.

Jag blev helt förälskad i denna vackra stad. Vi hade en makalös tur med vädret. Det är nog inte så roligt på vintern!

Vi hittade Alaskas nationalblomma som inte är maskros, utan förgätmigej! I full blom!

Nästan sommarvarmt och snöklädda berg i fjärran. Vackert så det nästan gör ont!

Mera vyer från Sitka.

Häftig skylt. Jag har nog sett för många västernfilmer!

Vi gick förbi ett hus där den här skylten fanns i trädgården. Många fler borde tänka så.

Man tror inte sina ögon när man ser den här häcken. Är det verkligen Alaska vi besöker?

Totempålar är ofta närvarande i Alaska! Det är indianernas spår. Urbefolkningen i den här delen är Tlingit. Språket som talas heter likadant. Nu är det inte många kvar som talar sitt språk Det är engelska som gäller för Tlingitfolket idag!

En sväng till i den lilla hamnen innan vi åkte tillbaka till båten med en shuttlebus.

Häftiga bussar, modell äldre.

Vi var nöjda med vårt besök i Sitka. Så vackert och vi fick dessutom lära oss en del.

Sitka. Ryska spår

Alaska köptes av Ryssland 30 mars 1867 för 7 200 000 dollars. Folk tyckte att det var fullständigt vansinnigt. Alaska var ju bara skräp, där fanns ingenting, bara några urinnevånare. Det är bara ca 3 km mellan länderna och man har funderat på att bygga en bro mellan Ryssland och Alaska.

Det finns mycket som fortfarande påminner om de gamla herrarna. Bland annat den här kyrkan. St Michaels Chathedral som byggdes mellan 1844 och 1848. En rysk ortodox kyrka.

En brand förstörde innerstaden så sent som 1966 och katedralen gick inte att rädda. Allt som var värdefullt han man få ut. Det vi ser idag är en replika av den gamla byggnaden.

Det ryska blockhuset är en replika av vakttornet som en gång stod här, en del av fästningen som omslöt ryssarna under sin tid i Sitka, från 1804 till 1867. Fortet var öppet för utomstående endast på dagtid. Ett massivt staket, med tre vakttorn som detta blocktorn, skilde fortet från resten av Baranof Island. Tornet är stängt, men man känner liksom närvaron av ryssar som en gång var här.

Vi såg en skylt som pekade mot den ryska kyrkogården. Den ville vi se. Vi gick åt det håll som vi trodde var rätt!

Vi hittade vad vi sökte och dessa blommor välkomnade oss.

Jag vet inte riktigt vad vi hade förväntat oss, men detta var helt annorlunda. Det fanns otroligt många gravar lite här och där i skogen. Otroligt vackert och rofyllt.

Väder och vind sliter hårt på gravar som ingen besöker eller kan hålla i ordning. Ändå kändes det att historien trängde sig på.

Vi hörde flera korpar på kyrkogården. Dom satt i träden och hade möte!

Vi vände ner mot Sitka, en av de vackraste platser jag sett, för att avsluta den ryska rundan.

Den ryske Biskopens hus.
Huset slutfördes 1842 och var ursprungligen en del av den rysk-ortodoxa kyrkan. Idag kan besökarna gå tillbaka i tiden och bättre förstå hur det var att bo i Sitka under den rysk-amerikanska perioden. Den byggnaden man kan se idag har restaurerats och renoverats genom åren, men det ser väldigt mycket ut som det ursprungligen gjorde 1853. 

Vi lämnar de ryska spåren i Sitka och tittar på hur Sitka ser ut idag. Det kommer i nästa inlägg!

Havsörnar, totempålar och en fyr

Vi åkte på utflykt med en pyttebåt i vattnen utanför Ketchikan. Vi hoppades se Vithövdad havsörn som är nationalfågel i USA.

Först ville man ha kalkon som nationalfågel, men det slutade med att den vithövdade havsörnen slutligen valdes. Officiellt 1787.

Den lilla båten låg och väntade på oss när vi kom. Det var bara att kliva i och hoppas att det skulle bli en bra dag.

Vi hade inte hunnit långt innan den första dök upp. Där satt den. Tyvärr var det lågvatten så vi kunde inte komma så nära vi ville.

Hemma i sitt bo satt en annan. Högst upp i trädet.

Dom behåller sitt bo år efter år. Det blir större hela tiden.

Liten, till synes oansenlig, men detta är den allra första fyren som tändes i Alaska.

På spaning efter något spännande över eller i havet!

Spaningen gav resultat. En mängd totempålar syntes från vattnet!

En totempåle är en träpåle, ofta i cederträ, med utsnidade mytologiska figurer som förekommer hos ursprungsbefolkningen vid Nordamerikas nordvästkust. De vanligaste totempålarna restes på stränderna till minne av en avliden hövding. På pålen finns bland annat totemdjur från den dödes klan avbildade. Wikipedia

Hövdingens hus finns kvar. Lite spännande att känna historiens vingslag

Kontraster från Indianernas totempålar till de kristnas kors.

Vi säger tack till den kvinnliga kaptenen som bland annat berättade att barnen i Ketchikan tränas i överlevnad och får ett prov i åttonde klass . Dom ska vara ute i vildmarken några dagar med ett överlevnadskit och klara sig helt själva! Det behövs nog om man lever i vildmarken.

Ketchikan

Vi lade till i Ketchikan tidigt på morgonen och hade hela dagen för oss själva. Först tog vi en sväng på stan och sedan en liten båtutflykt för att se naturen på nära håll. Vi börjar med den lilla staden som har ca 8000 invånare. Ligger i den sydligaste delen av Alaska. Dessutom den tredje största staden i delstaten. Eftersom stan ligger på en liten ö, Revillagigedo Island, är det vatten överallt!

Jag fick lära mig igår att Ketchikan är laxens huvudstad. Det finns fem olika sorters lax.

När jag tittade ut och såg hur man bor utmed kusten, var det exakt som jag hade föreställt mig. Sett för många filmer kanske?

Vildmarkshus jämför jag det med. Fint! Vi hade ännu inte lagt till. Jag såg detta från vår balkong.

En bild till från ett fiskeläge.

Äntligen fick vi gå iland och bekanta oss lite med stan.

Huvudgatan ut ur Ketchikan. Visst har man sett film från Alaska där det ser så här ut?

Hoppsan. I Alaska är det lagligt sedan 2015.

Lite färgglada hus utmed gatan. Man har torrperiod nu eftersom det inte har regnat på 4 dagar. Normalt är det 120 soldagar per år. Inte mer. Vi hade tur.

Stan är inte stor, men den är precis som jag hade föreställt mig.

Vi stod en stund och tittade på den lilla hamnen och upptäckte att båtarna här är lite annorlunda. Det behövs säkert när vädrets makter är på lite dåligt humör.

Dude Mountain ligger och vakar över Ketchikan. National Geografic har tydligen haft toppen med i sina program.

Vi vill gärna se björnar. Kanske är det bara dessa två vi får se!

Val i sikte

Jag vaknade tidigt av att mistluren lät gång på gång. Vi gick genom Inside Passage och där var det mjölkvitt.

Det gjorde inte så mycket för vi skulle ha en dag till havs! Men vi såg ingenting av omgivningarna!

Efter frukost rättade det till sig och de flesta hade en härlig dag uppe på däck. Vi såg val på långt håll. Det var en som var blyg och bara släppte upp en vattenkaskad lite då och då.

Dubbelt så bra kan man inte ha det var det nån som sa! 🙂

Andra passade på att koppla av vid inomhuspoolen.

Vattenspelet var i full gång. Lite mysigt när man hör vattenplasket.

En stund i biblioteket kan också vara avkopplande.

Den här delen av isbaren var helt tom. Alla flaskor står nersänkta i is.

Den andra delen av baren hade full rusch!Det är bara att sätta sitt glas på isbänken och drinken hålls kall. Om du inte dricker upp den först vill säga! En liten drink blev det innan det blev god natt!

Från Vancouver

Vi vaknade tidigt eftersom jetlagen satt i kroppen. Vistelsen i Vancouver blev inte så lång den här gången, tyvärr!

Utsikten från vårt fönster. Husen badade i sol. Det lovade gott. Vi var hungriga. Frukost nästa.

Vi beställde omelett. Vi fick så vi teg. Stor som bara den och god.

Tur att vi hoppade över buffén.

Vi skulle vidare och hamnade på en båt. Det var en kryssning vi skulle ut på. Några hade redan invigt utepoolen i det fina sommarvädret. Det gällde att passa på för resan går norrut.

Sakta rörde vi oss från land. Många var ute för att se det sista av Vancouver.

Tack och adjö. Nu väntar nya äventyr.

Den där bron skulle vi under. Hur skulle det gå? Var bron tillräckligt hög? Självklart var den det!

Det är något alldeles speciellt med en solnedgång i havet! Dags att gå in och avsluta dagen med en show i teatern.

Darren Dowler hade vi aldrig hört talas om, men var en härlig sångare. Känd av de flesta i publiken. Vi hade aldrig hört talas om honom, men visst var han bra!

Vill ni lyssna på honom så finns han på youtube!

  • Om mig och kontakt
  • Mitt Instagram

© 2019 Veiken's Blog. Alla rättigheter reserverade.

Tema av Anders Norén.

ArabicChinese (Simplified)DutchEnglishFrenchGermanItalianPortugueseRussianSpanishSwedishThai