För många år sedan var vi på Safari i Masai Mara,Kenya och molnen tornade upp sig, kolsvarta. Vår guide, uppvuxen i Masai Mara, berättade att när han var liten trodde han att Gud fotograferade honom när det blixtrade.
Igår blixtrade det och dundrade. Om det nu är Gud som fotograferar, så kan jag meddela att jag glömde kamma mig.
Det blev i alla fall ett välkommet avbrott i städningen medan det pågick.
Bilderna blev nog inte så bra, för tunga tårar eller droppar om ni så vill, föll hårt mot marken.
Vi fick en liten extra sjö bakom huset, men den sjunker snart undan om det inte kommer en skur eller två.
Vi fortsatte med tvätt och städ idag.
Efter vattengympan hängde vi upp tvätten på vår balkong. Medan den torkade åkte vi iväg för en favoritlunch!
Pad Thai med räkor på bästa stället. Stora plånboken kom upp. 140 Baht för två inklusive dricka (vatten) 45 kronor i svenska pengar. Nej jag klagar inte.
Vi börjar nu våra dagar med frukost och sedan ner i plurret.
Lite tunnsått med deltagare på vattengympan, än så länge.
Likadant på stränderna. Än så länge håller lågsäsongen i sig.
Vi åker gärna till Three Tree Beach och sitter under korkeken med en bra bok. Både solsängar och under träden är det helt gratis!
One beach, en av de populäraste beacherna har flyttat
One Beach fick flytta på sig när det skulle byggas tjusiga bungalower, swimmingpool och annat. Nu är i alla fall det nya One Beach på gång ca 200 meter längre mot Ban Phe. Det har inte öppnat än, men vi åkte ner och såg oss omkring.
Massagehyddan är färdig och väntar på gäster. Underbart att ligga där och titta ut över havet medan en svag bris sveper in.
Restaurangen blir rejäl. Det ryktas om att Nya One Beach ska öppna nästa vecka, men dom menade nog nästa månad. Vi är ju i Thailand!
Inför öppen ridå, eller kommer det upp en vägg? Det återstår att se.
En viktig sak är att nätet fungerar. Vi sänker nätet till ett minimum när vi inte är på plats, för att sedan öka på igen när vi kommer tillbaka. Vi kan ingen thai och personalen ingen engelska. Med gester, gott humör löser sig det mesta. Vi hade alla papper med som behövdes. Det är många när det gäller Thailand:
Pass, en räkning från företaget, en elräkning där det står mitt namn, kopia från Blå boken med adress.
Efter 5 minuter var vi överens och nu har vi full speed på nätet!
Varje dag när man tittar på väderapparna, står det åska, regn och annat elände. Vi har haft tre skurar på en vecka. Varmt och fuktigt så man känner att torrperioden inte är här riktigt än.
Alla ljud som säger god morgon varje dag. Fåglarna är alltid på gott humör låter det som! Tyvärr tar mobilen inte så bra bilder med zoom.
Lite frukost på balkongen medan vi planerar dagen.
Vi bor ju på landet, så det känns fint när det kommer lite olika saker på gångavstånd.
En liten restaurang har etablerat sig. Hoppas att det inte är en pop-up, som försvinner efter några månader.
Det ser mysigt ut. Vi har inte provat maten ännu, men det kommer. Troligen typisk thaimat. Kanske lite för stark. Säger man då ”mai pet” (inte så starkt) hoppas man att det i alla fall inte är thaistarkt.
Vi valde den här kvällen att åka till en favorit, Wangborns.
Han behövde inte ens beställa. Dom vet exakt hans favorit. Paneng med räkor. Han äter det så starkt så jag hostar bara jag sitter vid samma bord. OBS! Lätt överdrift.
I väntan på mat! Den lilla floden är helt brun så man ser att det har varit oväder någonstans. Bottenslammet har rörts upp.
Det känns lite sådär med Merry Christmas i värmen och i mitten av oktober.
Man kan ju undra vad Åstol är. En liten ö utanför Rönnäng, som ligger i Tjörns kommun i Bohuslän. För er som följer eller har följt Galenskaparna kanske vet att deras lilla film : ”Åke från Åstol” spelades in här.
Det bor ca 150 personer året runt på den lilla ön, men många fler på sommaren.
När vi lämnade Rönnäng kunde man se båten Tjörn vid bryggan. Exakt den båten använde man när Åke från Åstol spelades in.
20 minuter senare var vi framme. Här ligger husen tätt, mycket för att skydda varandra från alla stormar. Utsikten från dom övre villorna måste vara magnifik.
Åstols Rökeri, en restaurang på kajkanten, känd för sin goda mat och rökta räkor.
Alla fiskebodar som ligger på rad har en funktion att fylla. Fiskarna från förr hade sina redskap där och de var byggda så att dom skulle skydda samhället från vind.
Åstol är precis som det står: Ett sagoland.
Vi tog oss till rökeriet och jag började med en toast Skagen. Riktigt gott!
Jag valde Gullans fisksoppa till huvudrätt, den lilla portionen, som egentligen är en förrätt. Den kan jag äta fler gånger. Riktigt smarrigt.
En annan gång kanske jag testar caféet, som ligger fint. Solen började titta fram medan vi sakta gick tillbaka.
Vi besökte inte andra sidan ön den här gången. I fjärran kan man se fyren Pater Noster, som numera är ett lyxtillhåll.
Här vill man inte bli antecknad. Det har redan varit 5 grundstötningar i år. Hoppas folk slipper få bergskontakt under ytan.
Allt roligt har sitt slut. Med mörka moln inåt land och solen i ryggen blev vi hämtade av Hakefjord till Rönnäng.
PS. Har du stor plånbok kan du köpa huset till vänster på bilden. Svarta moln och sol var det när vi var där.
Dag fem i Istrien blev lika bra som övriga hade varit. Först en privatägd underjordisk grotta, som heter Feštinsko Kraljevstvo
Det skulle bara vara några trappsteg ner i den lilla grottan, men det var fler. Det v ar inte svårt att gå ner, men det gäller att se noga var man sätter sina fötter.
Grottan är inte särskilt stor, men ändå mysigt att vandra sakta i.Den upptäcktes av ”misstag” 1930, men kom inte i bruk för allmänheten förrän 1980 Jag lärde mig som ung att de pelare som kommer från taket heter stalaktiter och det som kommer från botten heter malaktiter. T från Taket och M från marken.
Ostprovning
Vi skulle sedan till den lilla byn Orbanici, som har ett litet mejeri där vi skulle smaka på lite ost.
Vi blev välkomnade med ett glas vitt som vi smuttade på medan vi fick information om det lilla mejeriet.
Ägaren själv berättade om sitt företag Latus Mejeri som hon, hennes man och barn driver. Det lilla mejeriet växer stadigt och man bygger ut allt eftersom man behöver mer plats. På frågan om man får lån till nya byggnader var svaret: Nej vi arbetar inte så. Vi ser till att vi har råd att bygga ut innan vi börjar.
Osten var försvinnande god och försvann snabbt.
En liten butik finns också för den som vill ha med hem, men det är mest ortsbefolkningen som köper.
Mera mat
Vi hade inte en tanke på att det snart var lunch i byn Sveti Petar u Sumi. Där finns Kanoban Doma.
Utöver osten och Boškarin-köttet, som de skaffar från de omgivande gårdarna, använder ägarna av domkrogen endast ingredienser från sin egen produktion och odling i köket. Antonija och Mihael Budak har sina egna grisar, kycklingar och 25 hektar mark, så de planterar grönsaker och spannmål som de gör mjöl av. Det är därför denna familjetaverna i Sveti Petar u Šuma är ett verkligt exempel på dagens önskvärda ”från fält till bord” tillvägagångssätt. Till förrätt serverar de sina egna charkprodukter (prosciutto, korv…). Köket leds av kocken Pino Janjić, och de är kända för sina läckra bruschettas – med tryffel, hemgjord korv, pancetta, prosciuttopaté och knäck. Pljukance, som en traditionell istrisk pasta, görs enligt ett gammalt recept. Deras ravioli är fylld med hemgjord korv och salvia, och deras grillade revben är helt enkelt oemotståndliga. Autentisk mat och rimliga priser – tillsammans med den trevliga atmosfären på en restaurang i en liten stad – är skäl nog att besöka.
Senaste avsnittet publicerades i fredags och gästerna var inte vilka som helst. Krister Classon, ena halvan av Stefan och Krister, och Lena Petersson från Falkenbergsrevyn.
Hur och var började allt för Lena?
-In i podden och lyssna.
Varför hakar hon hon upp sig i låten Itsy bitsy ?
-In till podden så får du veta! – Vad målade hon på scenen medan hon sjöng? – Kolla youtubeklippet nedanför.
Hur började det för Krister?
-Självklart får du reda på det i podden. Musik har alltid legat honom varmt om hjärtat. Sysslar han med det nu, eller rullar han tummarna som pensionär? – Lätt som en plätt, svar får du i podden.
Vilket dansband spelade han i?
-Det får du reda på här!
Lena har slutat i Falkenbergsrevyn
Vad gör hon nu?
Var får du svar? Jo i podden som finns på spotify! Länk till Podden HÄR
PS. Avsnitten med Anton Körberg, Tony Erwing, Carina Skaarup är fler favoriter!
Jag hade glatt mig så över att få vara med på tryffeljakt med hundar, men det blir inte alltid som man tänkt.
Efter besöket på destilleriet skulle vi vidare en liten bit till familjen Prodans gård där man söker med hundar och hittar ”kökets diamant” Tryffeln.
Vi stannade till och tittade upp mot den här kullen. Bakom muren ligger världens minsta stad som heter Hum. Invånarantalet är ca 20 personer. Jag utgår ifrån att alla känner alla.
Vi gick en liten promenad från bussen nerför en liten backe. Det var inte här vi skulle in, men någon hade roat sig med takpannorna på det lilla huset.
När vi kom fram såg vi vilken utsikt familjen har och hur kuperat det är.
Tyvärr blev det ingen jakt den här dagen. Det hade regnat för mycket så risken fanns att vi skulle slinta och hamna på ändan. Den här tryffelhunden fick vackert stanna inne medan vi var där. Så fin och säkert väldigt duktig på att hitta tryffel.
Vi blev inte lottlösa i alla fall. Dottern i familjen berättade en del om hur det går till ute på vidderna, medan hon lagade en av de bästa luncher jag har ätit.
Äggröra med tryffel i och ovanpå. Dessutom riven parmesan. Till det fick vi en sallad med tryffelolja. Så smaskigt gott!
Efter lunchen stannade vi en liten stund och bara njöt av allt vi såg och hade varit med om.
Akacian blommade överallt, vilket är bra för alla bin som gör akaciahonung.
Den som vill kan se hur tryffeljakt går till hos familjen hos familjen Prodan i en fin film på youtube!
Vi gav oss av tidigt på morgonen – igen. Nåja tidigt och tidigt. Klockan nio var vi ombord på båten som skulle ta oss in till Rovinj.
Vi skulle på två saker den här dagen, först till ett litet familjeägt destilleri som heter Aura, för provsmakning. Före lunch, men allt går om man bara ställer upp.
Snyggt kopparvalv välkomnade.
Raskt ner i det allra heligaste. Ni kan räkna ut vilken doft som mötte oss.
Det bubblade lite här och där. Det lät lite hemtrevligt därnere.
Rent och snyggt och ganska varmt. Det stora kopparkärlen glänste, men gömde sitt innehåll.
Naturligtvis måste vi prova det färdiga resultatet. Små minikakor med sylt hörde också till. Jag tyckte att något var alldeles för sött, men helt ok ändå.
Gin gjorde man också i det här destilleriet, vilket tilltalade mig mer. Det var nog mest tonic, men svalkade gott. En fantastiskt fin hemsida om destilleriet som heter AURA och ligger i byn Buzet kan ni läsa HÄR
Vi skulle vidare i det vackra landskapet, till en gård där vi kunde få vara med på tryffeljakt.
