Vi åkte till det blågula varuhuset för att bunkra upp inför vintern.  Det är inte min grej att vandra i ändlösa korridorer, förbi en massa varor som jag inte behöver. Den här gången visste jag vad som skulle inhandlas.

Vi startade med att se till att vara mätta innan vi gick igång. Två 75:or tog vi. Dvs Kycklingfilé, beasås, pommes, bakelse och kaffe för 75 svenska kronor! Gott och billigt!

Måttband kan alltid vara bra att ha. Det ligger nu i min ”välsorterade” handväska. Banden finns gratis på varuhuset. Dessutom hade jag glömt mitt familykort hemma. Vid olika datorer kunde man skriva ut ett nytt! Vilken service! Tack för det IKEA!

Nya kuddar behöver vi. Inslagna och klara. Bara att lägga ner i resväskan. Rätt storlek för örngotten och mjukare än dom man köper i Thailand.

När vi åkte sist slängde vi vår ljusslinga. Den hade gjort sitt. En ny ville vi ha, helst med solceller. Inga sladdar eller annat som ligger i vägen. Självklart LEDlampor. Jag googlade på nätet och hittade det i det blågula varuhuset.

Dom gamla lyste fint, men nya är på gång. Det är så mysigt med ljus på balkongen i mörkret när man kommer hem. Nu har vi fixat det!

Hoppas slingorna håller vad dom lovar!

Jag har haft min kamera några år, men bara använt en bråkdel av vad som finns i den.

Motiv, klick – klart!

Nu vill jag lära mig mer….. ”hittade” en funktion där man kan välja färg och låta resten vara i svartvitt.

En början, men det blev inte riktigt rätt. Dom där grå rören är i verkligheten helt gröna, men kameran ville inte ta det.

Rött blir så bra så…. mumsiga äpplen ville vara med på bild.

Dom här godingarna blev helt ok med grå bakgrund, men jag är ändå inte nöjd.  Det måste finnas bättre inställningar. Jag har nu kollat på nätet. Visst finns det, men det gäller att hålla tungan rätt i munnen. Måste ta det steg för steg tills det sitter. Om jag inte är helt obildbar så återkommer jag när jag kan hantera eländet!

Idag, söndag 2 september, är det helt vindstilla och solen är på sitt allra bästa humör.

Det fick bli en promenad utmed Säveån, som är 130 km lång. Tyvärr blev det inte hela sträckan, utan en liten del som ligger i Partille. Det får vara måtta på hurtbulleriet.

Vi var ganska tidigt ute på förmiddagen. Folk låg nog i sina sängar och trynade, för vi var i stort sett ensamma på vår promenad.

Någon hade varit flitig. Det är så fint när daggen fortfarande sitter kvar i spindelnätet. Solen hade inte hunnit torka upp trådarna ännu.

Några hade ”roat” sig på annat sätt. Glasflisor  från en pangad ölflaska låg mitt i vägen.

Insekternas godisfabrik står rak och lockar till sig kunder på  sin restaurang.

Säveån fortsätter mot Lerum, men vi vände här och gick tillbaka  i den fantastiska septembermorgonen.

Nyponen står klarröda och talar om att det faktiskt är höst även om vi inte tror det – än!

Lyfter man blicken mot bergen, kan man se att torkan i somras har gjort sitt. Träden har haft det svårt i klyftor och språng, nästan helt utan vatten.

Hösten gör resten!

Efter vår tur till Ragnhildsholmen (förra inlägget) tog vi en liten omväg hem.

Drottning Hackas Grav ville vi se. Även den är nämnd i en av Mats Ahlsteds böcker.

Några stenar står som ett monument över svunnen tid.  Drottning Hacka lär ligga här. Graven är en så kallad långdös och är Göteborgs äldsta kända forngrav. Den är 5000 år gammal! Det är lite svårt att greppa hur lång tid det egentligen är. I början av den yngre stenåldern till och med.

Enligt sägnen var Drottning Hacka en klok kvinna med en mindre klok man. Det var svält och mycket ont om mat. Kungen tyckte då att man skulle döda var tredje person och på så sätt få färre munnar att mätta.

Ingen bra idé tyckte drottningen och föreslog då istället att man skulle utrusta folk med hackor och skålpund med korn för att börja odla. Då fick drottningen namnet Hacka!

Toppstenen väger tre ton och har små urgröpningar (lite svårt att se på bilden) där man troligen har offrat.

Graven ligger riktigt nära Norrleden vid Säve. Ni kan se vår bil parkerad lite längre bort. Det gäller att titta ordentligt till höger direkt man kommit in på leden och inte blinka för då kan man missa den.

När man hittat den lilla stigen som går ner är det bara att följa den till graven som lär ha använts i 1000 år som släktgrav.

1978 grävdes den ut när Norrleden skulle byggas och man flyttade den då 10 meter österut så att graven kunde bevaras.

Just nu sträckläser jag en deckarförfattare, Mats Ahlstedt, som skriver om Göteborg, Kungälv med omnejd och Marstrand. Jag har blivit helt fast. Jag känner ju igen mig i miljöerna.

En av böckerna heter Mordet på Ragnhildsholmen.

Jag visste ungefär var den fanns. I Nordre Älv, strax utanför Kungälv. Vi åkte dit och hittade med hjälp av google maps gps. Vi möttes av en vacker klöveräng. Det var länge sedan jag såg det. Vi fortsatte på en spång över till borgen.

På Ragnhildsholme ligger en gammal borgruin som har en central plats i boken. Här händer saker.

Det är Kung Håkons borg som byggdes på 1250-talet, som skydd till staden Kungahälla.

När Kung Håkons Borg var ny tillhörde Bohuslän Norge och gränsen till Norge och Danmark gick alldeles intill Ragnhilds holme.

Efter bara 60 år hade borgen gjort sitt och Bohus Fästning byggdes. I dagligt tal kallad Kungälvs fästning.

Nordre älv var på den tiden porten mot Europa och borgen skulle skydda både, älven och Kungahälla- Dessutom var det viktigt att hålla fienden borta från hamnstaden Lödöse som låg längre upp i Göta Älv. Lödöse var för övrigt den enda hamnstaden i väster. Göteborg fanns ännu inte.

Jag önskar att alla murar kunde tala och berätta hur det var att bo här.

Fantasin sätts igång när man går däruppe. Lite rengöring av fötter. Det är inte kul när småsten hittar in i sandalerna.

Det känns som att den här gården spelar en roll i boken av Mats Ahlstedt. Kan det vara så??

Det var trevligt att både få lära sig lite om vår historia och gå i bokens fotspår! Vi kanske gör fler utflykter efter böcker vi läst!

Vi får se!

Sommaren håller på att vända oss ryggen, men det finns många fina dagar kvar innan kylan och mörkret kommer hoppas vi.

Jag tänker tipsa om en lite ovanlig utflykt i Göteborg dit få turister eller infödda göteborgare hittar. Kruxet är att man måste ha bil med sig.

Man åker vägen mot Skandiahamnen. Man  kör förbi den mot Arendal, precis som den ljusblå linjen visar. När man kommer fram parkerar man bilen. Tar med sig sin matsäck. Den får ni inte glömma.

Där finns en liten pärla med fina promenadstråk, salta vindar och få människor.

En strandpromenad finns på plats.

Utsikten från filten man också har med sig, är ljuvlig.

Druvfläder växer lite överallt. Tyvärr är dom vackra bären giftiga. Dom bör alltså inte ätas mer än med ögonen.

Området, som jag inte vet vad det heter, ligger utanför Skandiahamnen!

Jag kunde inte se en enda båt som skulle behöva en så här grov kätting, men den fyllde sin plats.

Området inbjuder inte till bad tyvärr, men det är ändå ett fint utflyktsmål.  Om ni har möjlighet, åk gärna dit.

Några optimister satt och hoppades på napp. Skam den som ger sig. Någon fick faktiskt en liten makrill till middag!

Bloggen tog semester för livet kan man säga. Det har varit fullt upp hela sommaren. Prioriteringen har legat på en liten person, vars mamma fick ett jobb. Inte kan man tacka nej till jobb, även om förskoleplats saknas.

Den här lille mannen har haft fullt upp med att hålla gammelmormor och gammelmorfar i gång. Vila är ett måste så man orkar hela dagen.

Fullt ös från morgon till sen eftermiddag. Det gäller att hålla igång.

Är det möjligen en riktig hund? Bäst att vara försiktig.

Det mesta i livet är roligt – än så länge.

En aktiv liten herre som håller två vuxna igång hela tiden. Även på promenad.

Det är inte lätt att ta på sig sandaler/skor för första gången.

Wien kallas ju ibland ”Mina drömmars stad” och visst kan man ha stora drömmar i Wien och få dom förverkligade.

En man som hette Friedensreich Hundertwasser ( Fredsriket Hundravatten) ett namn som han ändrade från Friedrich Stowasser.

En österrikisk konstnär som reste mycket och talade många språk.

Han ville att arkitekturen skulle ha många ansikten och ha ett eget paradis på jorden.

Hans vision blev så småningom verklighet i Hundertwasser Village. Här finns inga raka linjer, massor av växtlighet. Var och en som bor där kan plantera vad man vill i fönstren och på eventuella balkonger.

En liten galleria finns också. Det känns som att komma in i lustiga huset.

Här har man inte sparat på färgerna. Det gäller att se var man sätter fötterna. Golvet är allt annat än helt platt!

Jag har inte anlag för sjösjuka tack och lov.

En fontän finns också. Vatten finns ju i arkitektens namn.

Turisterna invaderar området på dagtid. Området är oerhört populärt att bo i. Hyresrätterna blir sällan lediga. Jag skulle inte vilja bo i ett hus där folk hela tiden tittar och pekar mot husen.

Jag tycker att det ser övervuxet och lite sjabbigt ut, men jag ska ju inte bo där. Det var i alla fall en upplevelse att ha set det!

Wien var det sista stoppet på vår Donaukryssning. Vi gjorde faktiskt mer i Österrikes huvudstad än att titta på konstiga hus!

Vi kom så småningom till Bratislava, Slovakiens huvudstad som ligger nära gränsen till Österrike.  Det är ingen stor huvudstad, ca en halv miljon invånare. Mellan år 907 till 1918 var den en del av Ungern och fick stadsrättigheter år 1200.   År 1919 blev staden en del av Tjeckoslovakien. 1939 upprättades staten Slovakien och mellan 1939 och 1945 var Bratislava återigen huvudstad, nu för ett tyskvänligt Slovakien. Därefter blev staden återigen tjeckoslovakisk, för att sedan bli huvudstad i Slovakien igen år 1993.

Det var en hel del fram och tillbaka i historien med Bratislava.

En rundtur i Bratislava stod på schemat. Efter det skulle vi gå en promenad i stadskärnan. Det var bara att hoppa in. Vi skulle högt upp till slottet.

Porten välkomnade oss och vi gick in.

Slottet som ligger ca 850 meter över Donau  på en kulle  byggdes på 900 talet, men har bytt skepnad flera gånger under tidens gång.

1811 låg slottet i ruiner efter en  brand, och det förblev i ruiner fram till 1950-talet. Det är med andra ord ett ganska nytt slott!

Molnen hade dragit upp på himlen och det var nästan full storm uppe på kullen. Regnet hade inte börjat ännu! Till höger ser man något som ser ut som ett tefat högt upp på brons pelare.

Det är UFO en restaurang som enligt uppgift vrider sig runt. Där har man nog en fantastisk utsikt vid klart väder.

Molnen blev allt mörkare och vinden tilltog. Hur skulle vi göra???

Följa med på promenaden eller åka tillbaka till båten. Vi valde det senare som tur var!

En sista titt på den vackra grinden innan vi åkte tillbaka!

Ombord igen, dränkta som katter. Vi gick bara några meter mellan det lilla tåget och båten. Det var skyfall.

Åskan ackompanjerade regnet och det höll på i flera timmar. Vi fick sedan reda på att halva stan hade dränks i vattenmassorna och bilarna hade vatten upp till dörrhandtagen.

Det var också en upplevelse!