Författare: Veiken (sida 2 av 368)

Vi var hungriga efter promenaden i Pula och hamnade på det mysiga Stara Kanoba i Fazana. Regn och kyla gjorde att vi fick hoppa över uteserveringen den här dagen.

Det var faktiskt riktigt mysigt med en innesittning!

Är man i en fiskrestaurang är det fisk som gäller. Helt nyfångad och filead, så gott. Restaurangägaren vet att vi svenskar inte vill ha hel fisk med huvud, eftersom vi inte vill ha ögon som stirrar på oss. Ingen sås, utan citron och olivoljestänk på fisken. Uppskattat från mig i alla fall.

Den här utsikten hade vi haft om vi kunnat sitta ute. Inte fy skam.

Efter en kort tur till byn Bale skulle vi in på olivoljeprovning. För mig är olivoljan likadan i vilken flaska den än finns, men jag skulle omvärdera det. Dags att gå in.

Det var laddat och klart när vi kom in. Vi skulle smaka på 4 olika oljor. Den svagaste till vänster.

Efter information om de olika oljorna blev det dags för en hutt. Jag kan berätta att varje olja hade sin egen karaktär. När jag smakade den sista var det rejält pepprigt i munnen. Min man smakade under protest efter påtryckning av hustrun.

Ett enda olivträd och en övergiven byggnad var det sista vi såg innan vi åkte tillbaka till Rovinj och vår ö.

Det här är Mia som är den bästa reseledare och guide man kan få. Hon visade oss sitt Istrien på ett fantastiskt bra sätt. Nu vet ni att vi inte hittade alla pärlor på egen hand.

Efter frukost var det dags att ta niobåten in till Rovinj för vidare äventyr till bland annat Pula.

Pula är Istriens största stad med ungefär 55000 invånare. Det är en gammal stad och där finns lämningar från bland annat romartiden. En promenad genom stan stod på vårt program.

Det är inte Colosséum i Rom ni ser, utan en mindre kopia. Under romartiden byggdes detta redan år 27 f.kr till 68 e.kr. Amfiteatern tog några år att färdigställa. Nu har man konserter och annat här, men vi var för tidigt på året så vi fick se skönheten från utsidan. Precis som i Rom har man tagit stenar från amfiteatern till andra byggen. Hur tänkte man där?

Vi gick sakta genom staden och såg oss omkring tills vi kom till en lite öppen plats.

En minnessten stod där. Kunde det vara något intressant? Jo, jag tycker det.

Det handlar om Vergarola-explosionen 18 augusti 1946, när 100 människor blev dödade. Strax efter klockan 14.00 exploderade diverse ammunition. Precis efter lunchen när många var i rörelse . Attentatet var troligen riktat mot den italienska befolkningen.

Det sägs att en kirurg miste sin familj i explosionen, men vägrade gå hem utan ville jobba och försöka rädda så många överlevande som möjligt.

Sörja kan jag göra sedan sa han.

Vi gick vidare och hamnade på ett torg. Till vänster ligger Augustus tempel som byggdes troligen strax före och strax efter Jesu födelse. Templet tillägnades Gudinnan Roma och Roms förste kejsare Augustus. Till höger i bilden ligger stadshuset i Pula. Det har också en lång historia.

Titta vem vi hittade! Självaste James Joyce som sitter på sitt favoritcafé. Undrar om han funderar på någon av sina böcker. Odysseus kanske. Annars så arbetade han som engelsklärare i trakten.

James Joyce har en fin utsikt över Triumfbågen eller Guldporten som den också kallas.

Äntligen kom vi fram till ”vår” restaurang och väntade på maten. Lite dricka hade inte varit dumt tyckte vi.

Vad vi åt? Kommer i nästa inlägg!

Efter besöket i Santa Euphemias kyrka blev det dags att gå ner till stan igen för en lunch. Magarna ville gärna få lite i sig!

Det kunde bli lite halt på stenarna vi gick på, så det gällde att se upp – läs ner. De små trånga gatorna är en favorit hos mig.

Jag brukar försöka kika in lite på gårdarna, där de små pärlorna ofta finns. Så vackert!

Fönsterluckorna finns överallt. Bra för att stänga ute värme och ev kyla.

Snart lunchdags. Vissa har redan börjat, men vi hade en liten bit kvar innan det var dags för mat!

Om ni tittar bredvid damen med hunden, kan ni se en anslagstavla där. Där meddelas viktiga saker. Speciellt om någon är död. Varför en anslagstavla mitt i stan för det? Svaret är att många inte har någon dator, eller kan internet. Kanske man inte heller har råd att köpa tidningar. Då fyller en anslagstavla sin funktion för alla.

Julklappstrumporna redan tvättade och rena inför tomtens ankomst!

Lunchen avklarad för de flesta i fiskrestaurangen, som ligger alldeles invid havet.

För den som undrar fick vi små brödskivor med sardeller, stekt lök och olivolja. Jag kan inte annat än att applådera. Så gott! Dessutom bjöds det på risottos med små bläckfiskringar. Inget för mig, men riset åt jag. Slutligen torkade fikon och en liten mjuk kaka som jag glömt namnet på. Den var i alla fall riktigt smarrig!

Här snackar vi strandnära. Närmare havet kan man inte komma.

Sedan dags för en eftermiddag ute på ön. Skönt med en lugn stund innan middagen.

Dag två började med frukost, plus en båtresa in till Rovinj för en lite längre promenad. Vi skulle bekanta oss lite med den lilla staden.

Vi gav oss in i gränderna som går ända upp till kyrkan, som ligger och tittar ut över hav och land.

Det gäller att titta upp lite då och då så man inte missar något. Läckra fönsterluckor kunde vi se på väg upp.

Vi börjar närma oss Sankta Euphemias kyrka. Vi kan se tornet, så vi vet att vi är nära.

Kyrkan byggdes på 1700-talet där det tidigare låg en kyrka. Här ligger det katolska helgonet Euphemia begravd. Hon var en martyr som dömdes till döden år 303 e.kr. Allt för sin kristna tro.

Naturligtvis gick vi in och tittade på det vackra altaret, men mer spännande är vad som finns bakom det.

Här ligger Sankta Euphemia i sin sarkofag , som enligt legenden spolades upp på stranden i Rovinj efter att ha varit saknad sedan år 800 i Konstatinopel. 16 september varje år är det en fest till hennes ära. Man öppnar då sarkofagen så folk kan titta in till henne. Ni kan se gångjärnen som sitter över luckan.

Tavlan visar vilken fruktansvärd död hon var dömd till. Det var meningen att lejonen skulle göra jobbet, men men dom slickade bara på henne. Ett svärd gjorde då slut på henne. Allt enligt sägnen.

Det blev dags att sakta ta sig ner igen för lunch på en fiskrestaurang. Följ gärna med på promenaden dit.

Efter ett mycket långt blogguppehåll är det dags igen. Lite sugen på att skriva lite igen, så nu kör vi!

I slutet av april bar det iväg till Istrien på en mat och vinresa. Istrien är en halvö i Kroatien, som ligger högt upp i Adriatiska havet, inte långt ifrån Venedig.

Vi sov först en natt på hotell på Landvetters flygplats. 06.05 gick planet, så vi tjänade lite tid på att vara på plats, checka in 04.00 och gick sedan tillbaka till hotellet för en god frukost innan vi åkte iväg.

Bara några timmar senare gick vi in för landning på Marco Polo, Venedigs flygplats.

När vi hämtat ut bagaget satte vi oss i den väntande bussen, lämnade Venedig och Alperna bakom oss. Jag sov en (läs vilade) en del av transporten.

Några timmar senare kom vi till Rovinj, en liten stad med ca 14000 invånare, men som mer än fördubblas på sommarhalvåret. Vi skulle faktiskt vidare. Vi skulle inte bo i själva Rovinj utan strax utanför på en ö som heter S:t Adrews, men ingen vet vad det är om man inte säger ”Den röda ön” Naturligtvis åker man båt ut till ön.

En gång i timman kommer och går den lilla båten, som brukar vara helt full med folk både fram och tillbaka.

Redan innan båten lagt till kan man se hur vackert det är på ön.

Tittar man till vänster när man går upp från båten ser man det här. Det är inte hotellet. Ön S:t Andrews namngavs efter ett benedektinerkloster som byggdes på 600-talet. Nu finns där en restaurang, som var stängd när vi var där. Säsongen hade inte börjat.

Visst kan man tänka sig några munkar på promenad här?

Hotellet sett från den andra lilla ön, som man kan gå över till. Man går runt alltihop på ca 1 timma. Dags att packa upp och lära känna omgivningarna innan nya äventyr drar igång. Ingen rast ingen ro!

Vi var och besökte U Forest Café vid jul och hade då sonen med oss. Han var där redan i juni och tyckte då att det inte var så speciellt, men vid jul hade det utökats. Nu bygger dom igen för att få en större attraktion. Kul att följa. Jag skrev om det då och ni kan se det inlägget HÄR

Det var lika fint i de gamla delarna som sist. Nu var det dessutom inte många människor på besök.

Blommor som vi har i små krukor inomhus i Sverige växer som buskar här.

Lunchrast i värmen. Jag skulle inte palla att jobba i 33 graders och sol. Dessutom väl påklädda.

Glädjen kan man inte ta fel på. Tack för att du tog en bild på oss! 🙂

Ny mark och utrymme erövras.

Nysatta träd som kapats rejält. Det ser faktiskt lite mysko ut, men de blir väl som dom ska när dom rotat sig.

Den här gångvägen missade vi förra gången vi var här.

Det frestar på med utflykt så en lunch hann vi med i caféet.

Tror ni att träden tar sig?

Det ska bli spännande att komma tillbaka nästa säsong och se vad som har hänt!

Kommer det att vara inträde då?

Alla på Palm Leaf blev inbjudna till en topphemlig tävling. Den som ville vara med fick en nummerlapp, övriga blev publik. Jag var vidtalad att ta tid och föra protokoll, så jag behövde inte välja.

Publik och deltagare. Ännu visste ingen vad som skulle hända. Det stod en låda med duk vid poolen. Vi förstod rätt snart att den skulle vara huvudpersonen i tävlingen.

Nja, tanken var inte att kasta is. Tävlingen gällde att se vem som kunde ligga längst i isvattnet. Den här ”grabben” ser inte ut att lida.

Någon hade lite skräckblandad förtjusning med sig ner i vattnet.

Heja heja, ge inte upp!

Vinnare! Krabban! Hon satt i isvattnet i hela tre minuter. Sedan tvingade vi upp henne. Hon hade ju ändå vunnit!

Några hoppade upp efter några sekunder, andra satt längre. Längst satt alltså Krabban.

Visserligen har vädret varit extremt varmt för årstiden, men detta var väl ändå att ta i för att svalka sig.

Vi hade i alla fall jätteroligt- åtminstone publiken!

När man är på vägarna här så dyker nästan alltid något udda upp. Det gäller att vara med och uppleva. Ibland hinner man inte med att trycka på knappen, men det man har sett sitter som en bild på hjärnan i alla fall.

En leverans till ett gatukök. Det är billigt, gott och lite exotiskt att köpa maten från en matvagn utmed vägarna.

En liten bygata på andra sidan Sukhumvit = Motorvägen

Läs och häpna. Där står en liten vit bil parkerad. Ägaren tyckte väl att det var en bra plats att ställa bilen, strax innan rödljus.

Den här killen är lite bättre parkerad. Har dessutom med sig sitt tält på taket. Natten är räddad!

Damen med hunden som kom efter oss till bensinstationen. Hon var mycket intresserad av vilka vi var och var vi kom ifrån. Hon talade utmärkt tyska, så vi kunde kommunicera. Vi hade ett riktigt fint samtal vid bensinpumparna. Ett möte mellan olika kulturer, så härligt.

Det är inte bara människomöten utmed vägarna. Vi träffar på några bufflar lite då och då. Inte bara tvåbenta sådana.

En ung tjej som så småningom kommer att ge mjölk. Jag älskar äkta buffelmozzarella. Mums.

Det är inte bara solsken när vi är ute och åker. Himlen öppnade sig när vi var på väg mot Ban Phe.

Tror ni att vi blev våta??

Det var ett tag sedan vi var på utflykt till Raksamae Bridge, så det var dags att åka dit igen, titta på utsikten och gå omkring på spångar i mangroveträsken.

Bron finns kvar, men är i ganska dåligt skick. Många bräder behövs bytas ut.

Avstängt in mot mangroveträsken. Texten lyder: Tillfälligt stängd för underhåll , ursäkta besväret, beklagar olägenheten. Förlåt vi är under uppbyggnad. Artigt värre tyckte vi.

Vi fick nöja oss med de vyer vi kunde få från bron. Inte fy skam eller hur?

Mangroveträsken fick vi bara se på håll, tyvärr.

Vi var inte helt ensamma. Mannen paddlade i en båt som var rank enligt mig.

Paviljongen var helt tom. Där brukar det vara skönt att sitta ner på en bänk och bara njuta.

Små fiskehyddor utmed ”stranden”

När det äntligen kom turister (vi) fick farbrorn bråttom att ta fram varor. Den här dagen blev det ingen affär, men kanske nästa gång.

Det finns många sätt att fixa fisk till middagen eller att sälja fisken man lyckats fånga.

Ett sätt är att ro ut i en liten båt samtidigt som man lägger ut nät. Sedan får man hoppas på tur och dra in nätet för att se vad havet har att erbjuda.

Näten ska vittjas, lagas och packas in inför nästa gång.

Ett annat sätt att få mat på bordet, är att dra det lilla redskapet över sanden för att samla ihop små musslor till dagens soppa. Musslorna gräver ner sig några centimeter, men med det här redskapet kan man hitta dom.

På en av våra turer åkte vi förbi ett gyttjehål där två grabbar brottades i leran.

Ingen brottning, men två grabbar som letade och hittade fisk. Skulle tro att det var slamkrypare.

Stolta visade dom upp sin fångst för oss. Vårt barnbarn 14 år var med och fick lära sig att världen inte bara är dataspel för alla barn. Nyttigt.

Ett brygghäng för hela gänget kan vara trevligt medan man sitter med sina spön och hoppas på napp.

En av alla båtar som går ut på havet i solnedgången för att för att se vad havet har att erbjuda. Lamporna tänds när mörkret faller så att fiskarna, som ska bli mat, ska hitta rätt.