Det går nästan inte att stava till Gabcikovo, men med övning så går det.

Nu trodde ni att vi skulle till en ny huvudstad efter Budapest, men först måste vi passera Donaus Motorväg.

Innan vi kom in i kanalen var det dags för en sluss. Passagerarna övervakade allt från däcket.

Kaptenen lämnade styrhytten och manövrerade båten från en liten låda och bara en liten joystick. Det är inte många centimeter över på varje sida. Här får han hålla tungan rätt i munnen.

Vi skulle upp 20 meter innan vi kunde köra vidare. Spännande…..

Uppe och nu skulle vi in  i kanalen….

Kanalen är 38 km lång och 2 km bred. Två gånger efter andra världskriget hade Donau svämmat över kraftigt och orsakat stora skador i Ungern och dåvarande Tjeckoslovakien. Man var tvungen att starta ett projekt för att reglera Donaus flöden i den här delen av floden. Man ville kontrollera vattenmängden och samtidigt utvinna el. Det var två länder inblandade. Ungern och dåvarande Tjeckoslovakien. Ungern drog sig så småningom ur och Slovakien ärvde projektet, som nu har full utnyttjanderätt.

Solfolket passade på att njuta av det vackra vädret. Vi visste att vi gick mot lite sämre väder. Hur dåligt visste vi inte då.

Man har byggt vallar och murar utmed kanalen. Byar och städer ligger ett antal meter under vattennivån! Vi seglade vidare och  nådde en huvudstad vid middagstid!

Det var sen kväll när vi lämnade Budapest mot nya mål på vår resa.

Sakta, sakta lämnade vi kajen i mörkret. Fast mörkt var det inte. Alla upplysta broar och byggnader gjorde Ungerns huvudstad till en gnistrande diamant!

Dom flesta passagerarna hade samlats på däck för att uppleva staden från sjösidan när vi sakta gled fram. Elisabethbron låg framför oss.

Det var inte bara synintrycken som vi fick. Vi hade bakgrundsmusik också. Vad dom spelade??

”An der schönen blauen Donau”, naturligtvis. Hela upplevelsen gick under skinnet och jag rös av välbehag. Jag ryser nu när jag ser bilderna och minns. Kedjebron rakt förut!

Damen med palmbladet eller frihetsstatyn som den egentligen heter.  Det är ett monument över de som har gett sina liv för ett oberoende och fritt Ungern. Hon sa också adjö till oss!

Sakta gled vi förbi parlamentet och sedan ut på mörka vatten för att sedan vakna i en annan huvudstad!

Ingenting är för evigt, men vi hade några timmar kvar innan vi skulle segla vidare på Donau.

Det var tidig morgon och bland det första vi såg var att AMA var på plats. Hon kom inte ens ut och hälsade. Tråkigt, det hade varit kul att träffa henne irl som det heter.

Vi gick vidare in på smågator. Det var redan mycket folk ute. De flesta skulle nog äta frukost på en uteservering.

Vi körde den turistiska svängen och gick till Café Gerbeaud som öppnade i slutet av 1800-talet. Tyvärr byggde man upp montrar precis framför det vackra huset.

Inuti ser det precis ut som förr. Det var alldeles för tidigt för oss att ta en fika där, men att andas lite atmosfär är absolut inte fel.

Här har fina damer och herrar suttit i årtionden, ja mer än ett helt sekel, med sina kaffekoppar. Kanske något sött till!

Ett besök i den enorma saluhallen hör också till.

Som sagt – saluhallen är enorm och det mesta i matväg kan man köpa här. Restauranger och kläder finns i andra våningen.

Här köper man inte bara en stark sak, utan flera på en gång. Jättestarka och mindre starka.

Ungerska smakrika korvar i parti och minut. Gott som bara den!’

På väg tillbaka till båten. På andra sidan Donau ligger en kyrka och ett kloster insprängda i berget. Tyvärr hann vi inte gå in där, men nästa gång…..

När man är ute i Budapest gäller det att passa sig för cyklister. Dom har absolut ingen som helst hyfs. Undan går det både på raksträckor och runt hörn, utan att tänka på vad som kan dyka upp. Varning för det.

Där låg hon och väntade på att vi skulle gå ombord. Hon är  enligt uppgift 135 meter lång och bredden är 11.5 meter.

I sena kvällen kastade vi loss för nya äventyr.

Vi lämnar skorna i Budapest för att åka på en utflykt!

Jag har i hela mitt liv velat komma till den ungerska pusztan det låter så häftigt. Min pappa tog mig med till alla operetter som gick i Göteborg bl.a Czardasfurstinnan av Kalmàn.

När jag såg att man hade en utflykt till pusztan anmälde jag mig direkt.

Direkt när vi satte oss i bussen fick vi reda på att vi inte alls skulle till pusztan, som låg alldeles för långt bort, utan till en stor ranch där en familj Lazar hade enorma mängder hästar för alla möjliga tillfällen. Vi blev välkomnade med en bit bröd och något att dricka. Inget för bilförare kan jag meddela.

Goda snittar, ungerskt vin och vatten som dryck fick vi innan showen skulle börja!

Familjen är världsmästare i olika sporter bland annat fyrspann. Nu var det annat som gällde. Full fart på hästen medan ryttaren sköt prick.

Rena rama Robin Hood om ni frågar mig!

Oxar är och var viktiga dragdjur på pusztan. Direkt efter uppträdandet släpptes oxarna ut i en enorm hage där dom kunde beta och ha det skönt!

Lite cirkus, men hästarna såg verkligen välskötta ut. Vi fick faktiskt gå in i det stora stallet efteråt. Där fanns många skötare som gjorde rent och tvättade (heter det så?) hästarna.

Överallt är Kejsarinnan Elisabeth, även kallad Sisi, närvarande på något sätt! Hon tillhörde den Habsburgska ätten. Mer om det i ett senare inlägg!

Vi fick även en snabbtur i omgivningarna med häst och vagn! Det var länge sedan jag skumpade fram i en vagn dragen av en häst, men nu var det dags igen.

Det fanns inte bara hästar på ranchen. Storstjärtduvor, jag har inte en aning om vad dom heter, strosade viktigt omkring!

Sist men inte minst den här saken, Ungersk vallhund eller Puli som blev diad av sin små valpar!

Det blev faktiskt riktigt trevligt även om jag inte kom till Pusztan den här gången heller.

Jag bjuder på en eldig Czardas, som avslutning på det här inlägget!

Detta monument är nog den starkaste påminnelse om det som hände i Europa under andra världskriget. Det ligger inte långt från parlamentet mot Kedjebron. ”Skorna” invigdes 2005 och är gjort av konstnärerna Gyula Pauer och Can Togay.

På kajen utmed Donau står ett antal skor fastgjutna i underlaget. Alla av brons.

De ska påminna om alla människor som ställdes på kajen för att avrättas. Det är otroligt gripande att stå där och försöka föreställa sig vad som egentligen hände. Min blick skymdes av tårar när jag stod där-

Skor var dyra på den tiden även om dom var slitna. Alla fick ta av sig skorna på kajen innan dom sköts och föll ner i Donau. Det hände att man band ihop människorna två och två. På det viset kunde man spara ett skott. Den som sköts drog då med sig den andra i vattnet. Utrensningens fula tryne tog sig många uttryck. Fortfarande läggs blommor   vid sidan och på skorna. Ljus tänds för de som föll över kanten efter att ha blivit avrättade i andra världskrigets slutskede. Man kan se barnskor, damskor, herrskor alla mer eller mindre slitna.

De står på kajen både dag och natt som en påminnelse av vad som en gång hände!

Låt det aldrig hända igen!

Vi fortsätter vår kryssning på Donau genom Europa och har kommit till BudaPest.

Förra gången vi var i BudaPest, regnade det så att hela Ungern stod under vatten och BudaPest var inget undantag. Vi satte oss på spårvagnen och åkte runt hela Ungerns huvudstad. Vi var ute i förorter och hoppade av vagnen när det såg lite trevligt ut och vandrade runt. Tilläggas bör att det är gratis att åka kollektivt för alla EU-medborgare över 65 år.

Denna helt fantastiska stad har 9 broar mellan Buda och Pestsidorna. Den mest kända är nog den här: Kedjebron!

Vi tog oss upp till toppen av Gellertberget och hittade Fiskarbastionen där.

Fiskarbastionen byggdes 1895-1902.  Bastionen byggdes som ett monument till fiskarskrået.

Bastionen skadades under andra världskriget och har därefter restaurerats! Jag tycker det ser ut som Törnrosas slott: Massor av turister förstås.

Utsikten från Bastionen är makalös mot den andra sidan, Pestsidan! Parlamentet ligger rakt över Donau. Otroligt vacker i sig själv!

När vi kom ner till båten så passade vi på att ta en promenad mot parlamentet i skymningen. Då kom vi till den del av BudaPest som berör mig allra mest. Mer om det i nästa inlägg!

Ett brudpar som fotograferades utmed Donau passerade vi på väg mot vårt nästa mål!

Följ med till nästa inlägg! 🙂

Midsommar bjuder på lite överraskningar ibland.

Helt plötsligt hade vi tre stycken små som precis hade lämnat boet och flög in i vårt uterum.  Dom hade lätt att hitta in, men det var ett mek att få ut dom.

Dom satt och pep efter sina syskon och utanför satt..

Resten av gänget och ropade. Till slut fick vi ut de tre små och kullen kunde förenas. Hoppas bara att skatorna höll sig långt borta. Varför piper dom nyutflugna så? Dom lockar ju till sig rovfåglar!

Några andra som mer än gärna roar sig med att äta upp våra växter är rådjuren. Jag tycker dom är så söta, men min man försöker att jaga bort dom.

Det har han inte mycket för. Vad vill du?  Möjligen backar dom en liten bit och ser mycket förorättade ut! Det var bara ungefär 5 meter mellan oss…

Vi borde dressera dom till att bara äta ogräset tycker jag, men se det går inte!
Trevlig fortsättning på Midsommaren!

Vi lämnade Serbien och fortsatte i Kroatien. Första stoppet här var Osijek, som har fästning, som är en stad i sig.

Tvrda, fästning och stadsdel, som uppfördes av österrikarna på 1700-talet. Det anses vara de bäst bevarade byggnaderna som är i barockstil i hela Kroatien.

Staden var byggd för enbart soldater och tjänstemän. Mitt på torget står en pestpelare eller Heliga Treeinighetens staty. I många städer reste man pestkolonner efter att pesten hade dragit fram genom Europa.  Kanske en form av lättnad över att pesten var slut i just den staden.

Man ser spår efter kriget på 1990-talet. Kulhål i många hus. Lite läskigt att tänka sig hur det var och hur dom hade det inne i staden.

Fler kulkärvar som dundrat in i väggen.

Murarna runt Tvrda finns fortfarande kvar. Fästningen ligger alldeles i vattennivån, vilket är lite underligt. De flesta befästningar byggdes ju så högt upp som möjligt!

Vi blev lovade en överraskning om vi bara gick genom valvet. Lätt nyfikna följde vi strömmen.

En av överraskningarna var dom här ungdomarna som underhöll oss. Musikstudenter…..

Aha, provsmakning av lite specialiteter och vinprovning. Sämre kan man ha det!

Två vita och två röda viner fanns för avsmakning. Vi köpte faktiskt med oss några flaskor rött!

Under tiden hade musikanterna följt med oss in för att spela vidare. Naturligtvis så filmade jag. Klicka på bilden, så får ni höra hur det lät!

Resan gick vidare!……

Vi fortsatte vår resa i Europa och kom så småningom till Novi Sad som betyder ”Ny plantering” på serbiska, är Serbiens näst största stad och är huvudstad i provinsen Vojvodina. Naturligtvis finns där en fästning, Petrovaradin, som vi faktiskt hoppade över och tog en rejäl promenad i centrala Novi Sad istället.

Vi gick genom olika sorters kvarter. En del riktigt fina, andra lite sämre.

Vi kom till fiskmarknaden men jag såg inte en enda fisk. En gång var det en ren fiskmarknad, men nu är det mest grönsaker.  Otroligt fräscht och inbjudande.

Vi var i trakter där det var helt omöjligt att läsa skyltarna. Det kyrilliska alfabetet ställde till det för oss, men det funkade ändå.

Som sagt, vissa kvarter hade ingen lyxstatus precis.

En stor kontrast. Det är många olika etniska grupper som varit med och format Novi Sad vilket man kunde se runt om i stan.

Den här mannen satt i ett gathörn med sitt instrument och sin något knarrande röst. Han var en levande tidning och sjöng om vad som hänt. Jag kan tänka mig att det är som riktigt gamla skillingtryck hos oss.

En kontrast till. Modefotografering strax intill nyhetsmannen.

Taket på en stor kyrka. Kakelplattor som tak var riktigt läckert.

Det är otroligt så många vackra hus som fortfarande står kvar efter både bombningar och annat som hänt genom historien.

Lilla tanten som säkert varit med om allt som hänt på Balkan de senaste åren. Det kan inte vara lätt att hänga med i svängarna när gränser skrivs om och historia skapas.

Vackra grönområden och parker finns lite överallt. Bilden är från Donauparken i Novi Sad.

Platanblad med frukt. Det finns plataner lite överallt utmed vägar och alléer. De anses renande, enligt uppgift! Bladen liknar lönnlöv, men är tjockare, hårdare och grönare.

Trötta i fötterna gick vi tillbaka till båten och åkte sedan vidare på Donau! 

Vi åkte ut på landet till byn Jarak som ligger en bit utanför Belgrad i området Vojvodina. Vi skulle till en före detta bonde som ”bjöd” på lunch och underhållning.

Först trodde jag att det skulle bli något som liknade grisfest, men detta var mycket trevligare.

Vi blev välkomnade av traditionell musik, bonden själv, hans fru och några av deras barn.

Här ser vi den serbiske guiden, som talade i stort sett perfekt svenska som han lärt sig på universitet i Belgrad. Herr och Fru ville också vara med på bild.

I den här delen av Serbien är man inte mycket för ord, utan maten får tala. Här bjuder man på läckerheter istället för att säga att man älskar någon.

En buffé av serbiska rätter stod och väntade på oss.  Jag tog lite av varje. Nya smaker är alltid roligt att testa.

Så här såg min tallrik ut efter rundan vid bordet. Allt var gott och smakrikt! Köttet mört så det ramlade isär.

Värden gick runt och hällde upp slivovitz så fort man druckit upp. Det gällde att ha koll. På den här flaskan ser man ett päron, men det ska vara plommonbrännvin. Hmm…undrar vad vi drack.

Efter lunch tog vi en liten promenad i trädgården. Den här kalkonen hade mycket att berätta. Var inte tyst en sekund. Tyvärr kan jag inte serbiska. Definitivt inte när kalkoner kacklar.

Det var skönt med träden som gav lite skugga. Här ett valnötsträd. Jag hade inte en aning om att valnötter ser ut så här när dom sitter på träden.

En storkunge satt i sitt bo och tog adjö av oss när vi skulle tillbaka till båten.

Det ser likadant ut i hela världen när folk väntar på bussen för att komma hem efter en arbetsdag.

Snart dags att gå ombord igen för nästa etapp på resan.

Hejdå och tack för den här gången Belgrad!