Kategori: Okategoriserade (sida 1 av 71)

Man kan ju undra vad Åstol är. En liten ö utanför Rönnäng, som ligger i Tjörns kommun i Bohuslän. För er som följer eller har följt Galenskaparna kanske vet att deras lilla film : ”Åke från Åstol” spelades in här.

Det bor ca 150 personer året runt på den lilla ön, men många fler på sommaren.

När vi lämnade Rönnäng kunde man se båten Tjörn vid bryggan. Exakt den båten använde man när Åke från Åstol spelades in.

20 minuter senare var vi framme. Här ligger husen tätt, mycket för att skydda varandra från alla stormar. Utsikten från dom övre villorna måste vara magnifik.

Åstols Rökeri, en restaurang på kajkanten, känd för sin goda mat och rökta räkor.

Alla fiskebodar som ligger på rad har en funktion att fylla. Fiskarna från förr hade sina redskap där och de var byggda så att dom skulle skydda samhället från vind.

Åstol är precis som det står: Ett sagoland.

Vi tog oss till rökeriet och jag började med en toast Skagen. Riktigt gott!

Jag valde Gullans fisksoppa till huvudrätt, den lilla portionen, som egentligen är en förrätt. Den kan jag äta fler gånger. Riktigt smarrigt.

En annan gång kanske jag testar caféet, som ligger fint. Solen började titta fram medan vi sakta gick tillbaka.

Vi besökte inte andra sidan ön den här gången. I fjärran kan man se fyren Pater Noster, som numera är ett lyxtillhåll.

Här vill man inte bli antecknad. Det har redan varit 5 grundstötningar i år. Hoppas folk slipper få bergskontakt under ytan.

Allt roligt har sitt slut. Med mörka moln inåt land och solen i ryggen blev vi hämtade av Hakefjord till Rönnäng.

PS. Har du stor plånbok kan du köpa huset till vänster på bilden. Svarta moln och sol var det när vi var där.

Dag fem i Istrien blev lika bra som övriga hade varit. Först en privatägd underjordisk grotta, som heter Feštinsko Kraljevstvo

Det skulle bara vara några trappsteg ner i den lilla grottan, men det var fler. Det v ar inte svårt att gå ner, men det gäller att se noga var man sätter sina fötter.

Grottan är inte särskilt stor, men ändå mysigt att vandra sakta i.Den upptäcktes av ”misstag” 1930, men kom inte i bruk för allmänheten förrän 1980 Jag lärde mig som ung att de pelare som kommer från taket heter stalaktiter och det som kommer från botten heter malaktiter. T från Taket och M från marken.

Ostprovning

Vi skulle sedan till den lilla byn Orbanici, som har ett litet mejeri där vi skulle smaka på lite ost.

Vi blev välkomnade med ett glas vitt som vi smuttade på medan vi fick information om det lilla mejeriet.

Ägaren själv berättade om sitt företag Latus Mejeri som hon, hennes man och barn driver. Det lilla mejeriet växer stadigt och man bygger ut allt eftersom man behöver mer plats. På frågan om man får lån till nya byggnader var svaret: Nej vi arbetar inte så. Vi ser till att vi har råd att bygga ut innan vi börjar.

Osten var försvinnande god och försvann snabbt.

En liten butik finns också för den som vill ha med hem, men det är mest ortsbefolkningen som köper.

Mera mat

Vi hade inte en tanke på att det snart var lunch i byn Sveti Petar u Sumi. Där finns Kanoban Doma.

Utöver osten och Boškarin-köttet, som de skaffar från de omgivande gårdarna, använder ägarna av domkrogen endast ingredienser från sin egen produktion och odling i köket. Antonija och Mihael Budak har sina egna grisar, kycklingar och 25 hektar mark, så de planterar grönsaker och spannmål som de gör mjöl av. Det är därför denna familjetaverna i Sveti Petar u Šuma är ett verkligt exempel på dagens önskvärda ”från fält till bord” tillvägagångssätt. Till förrätt serverar de sina egna charkprodukter (prosciutto, korv…). Köket leds av kocken Pino Janjić, och de är kända för sina läckra bruschettas – med tryffel, hemgjord korv, pancetta, prosciuttopaté och knäck. Pljukance, som en traditionell istrisk pasta, görs enligt ett gammalt recept. Deras ravioli är fylld med hemgjord korv och salvia, och deras grillade revben är helt enkelt oemotståndliga. Autentisk mat och rimliga priser – tillsammans med den trevliga atmosfären på en restaurang i en liten stad – är skäl nog att besöka.

Texten översatt från en rescensionsida på nätet

Vi trodde att vi hade ätit färdigt, men inte alls.

Det skulle komma mera. Grillningen i full gång.

För att sedan landa på vårt bord och i våra magar. Vi var mätta när vi åkte hem, jag lovar!

Det kändes ganska bra att landa på kajen i Rovinj och vänta på båten som skulle ta oss till vår ö.

Upplysningsvis skulle vi äta middag lite senare på kvällen.

Senaste avsnittet publicerades i fredags och gästerna var inte vilka som helst. Krister Classon, ena halvan av Stefan och Krister, och Lena Petersson från Falkenbergsrevyn.

Hur och var började allt för Lena?

-In i podden och lyssna.

Varför hakar hon hon upp sig i låten Itsy bitsy ?

-In till podden så får du veta!
– Vad målade hon på scenen medan hon sjöng?
– Kolla youtubeklippet nedanför.

Hur började det för Krister?

-Självklart får du reda på det i podden.
Musik har alltid legat honom varmt om hjärtat. Sysslar han med det nu, eller rullar han tummarna som pensionär?
– Lätt som en plätt, svar får du i podden.

Vilket dansband spelade han i?

-Det får du reda på här!

Lena har slutat i Falkenbergsrevyn

Vad gör hon nu?

Var får du svar? Jo i podden som finns på spotify! Länk till Podden HÄR

PS. Avsnitten med Anton Körberg, Tony Erwing, Carina Skaarup är fler favoriter!

Varje fredag kommer ett nytt avsnitt!

Här gör Lena en tavla!

Jag hade glatt mig så över att få vara med på tryffeljakt med hundar, men det blir inte alltid som man tänkt.

Efter besöket på destilleriet skulle vi vidare en liten bit till familjen Prodans gård där man söker med hundar och hittar ”kökets diamant” Tryffeln.

Vi stannade till och tittade upp mot den här kullen. Bakom muren ligger världens minsta stad som heter Hum. Invånarantalet är ca 20 personer. Jag utgår ifrån att alla känner alla.

Vi gick en liten promenad från bussen nerför en liten backe. Det var inte här vi skulle in, men någon hade roat sig med takpannorna på det lilla huset.

När vi kom fram såg vi vilken utsikt familjen har och hur kuperat det är.

Tyvärr blev det ingen jakt den här dagen. Det hade regnat för mycket så risken fanns att vi skulle slinta och hamna på ändan. Den här tryffelhunden fick vackert stanna inne medan vi var där. Så fin och säkert väldigt duktig på att hitta tryffel.

Vi blev inte lottlösa i alla fall. Dottern i familjen berättade en del om hur det går till ute på vidderna, medan hon lagade en av de bästa luncher jag har ätit.

Äggröra med tryffel i och ovanpå. Dessutom riven parmesan. Till det fick vi en sallad med tryffelolja. Så smaskigt gott!

Efter lunchen stannade vi en liten stund och bara njöt av allt vi såg och hade varit med om.

Akacian blommade överallt, vilket är bra för alla bin som gör akaciahonung.

Den som vill kan se hur tryffeljakt går till hos familjen hos familjen Prodan i en fin film på youtube!

Vi gav oss av tidigt på morgonen – igen. Nåja tidigt och tidigt. Klockan nio var vi ombord på båten som skulle ta oss in till Rovinj.

Vi skulle på två saker den här dagen, först till ett litet familjeägt destilleri som heter Aura, för provsmakning. Före lunch, men allt går om man bara ställer upp.

Snyggt kopparvalv välkomnade.

Raskt ner i det allra heligaste. Ni kan räkna ut vilken doft som mötte oss.

Det bubblade lite här och där. Det lät lite hemtrevligt därnere.

Rent och snyggt och ganska varmt. Det stora kopparkärlen glänste, men gömde sitt innehåll.

Naturligtvis måste vi prova det färdiga resultatet. Små minikakor med sylt hörde också till. Jag tyckte att något var alldeles för sött, men helt ok ändå.

Gin gjorde man också i det här destilleriet, vilket tilltalade mig mer. Det var nog mest tonic, men svalkade gott. En fantastiskt fin hemsida om destilleriet som heter AURA och ligger i byn Buzet kan ni läsa HÄR

Vi skulle vidare i det vackra landskapet, till en gård där vi kunde få vara med på tryffeljakt.

Vi var hungriga efter promenaden i Pula och hamnade på det mysiga Stara Kanoba i Fazana. Regn och kyla gjorde att vi fick hoppa över uteserveringen den här dagen.

Det var faktiskt riktigt mysigt med en innesittning!

Är man i en fiskrestaurang är det fisk som gäller. Helt nyfångad och filead, så gott. Restaurangägaren vet att vi svenskar inte vill ha hel fisk med huvud, eftersom vi inte vill ha ögon som stirrar på oss. Ingen sås, utan citron och olivoljestänk på fisken. Uppskattat från mig i alla fall.

Den här utsikten hade vi haft om vi kunnat sitta ute. Inte fy skam.

Efter en kort tur till byn Bale skulle vi in på olivoljeprovning. För mig är olivoljan likadan i vilken flaska den än finns, men jag skulle omvärdera det. Dags att gå in.

Det var laddat och klart när vi kom in. Vi skulle smaka på 4 olika oljor. Den svagaste till vänster.

Efter information om de olika oljorna blev det dags för en hutt. Jag kan berätta att varje olja hade sin egen karaktär. När jag smakade den sista var det rejält pepprigt i munnen. Min man smakade under protest efter påtryckning av hustrun.

Ett enda olivträd och en övergiven byggnad var det sista vi såg innan vi åkte tillbaka till Rovinj och vår ö.

Det här är Mia som är den bästa reseledare och guide man kan få. Hon visade oss sitt Istrien på ett fantastiskt bra sätt. Nu vet ni att vi inte hittade alla pärlor på egen hand.

Efter frukost var det dags att ta niobåten in till Rovinj för vidare äventyr till bland annat Pula.

Pula är Istriens största stad med ungefär 55000 invånare. Det är en gammal stad och där finns lämningar från bland annat romartiden. En promenad genom stan stod på vårt program.

Det är inte Colosséum i Rom ni ser, utan en mindre kopia. Under romartiden byggdes detta redan år 27 f.kr till 68 e.kr. Amfiteatern tog några år att färdigställa. Nu har man konserter och annat här, men vi var för tidigt på året så vi fick se skönheten från utsidan. Precis som i Rom har man tagit stenar från amfiteatern till andra byggen. Hur tänkte man där?

Vi gick sakta genom staden och såg oss omkring tills vi kom till en lite öppen plats.

En minnessten stod där. Kunde det vara något intressant? Jo, jag tycker det.

Det handlar om Vergarola-explosionen 18 augusti 1946, när 100 människor blev dödade. Strax efter klockan 14.00 exploderade diverse ammunition. Precis efter lunchen när många var i rörelse . Attentatet var troligen riktat mot den italienska befolkningen.

Det sägs att en kirurg miste sin familj i explosionen, men vägrade gå hem utan ville jobba och försöka rädda så många överlevande som möjligt.

Sörja kan jag göra sedan sa han.

Vi gick vidare och hamnade på ett torg. Till vänster ligger Augustus tempel som byggdes troligen strax före och strax efter Jesu födelse. Templet tillägnades Gudinnan Roma och Roms förste kejsare Augustus. Till höger i bilden ligger stadshuset i Pula. Det har också en lång historia.

Titta vem vi hittade! Självaste James Joyce som sitter på sitt favoritcafé. Undrar om han funderar på någon av sina böcker. Odysseus kanske. Annars så arbetade han som engelsklärare i trakten.

James Joyce har en fin utsikt över Triumfbågen eller Guldporten som den också kallas.

Äntligen kom vi fram till ”vår” restaurang och väntade på maten. Lite dricka hade inte varit dumt tyckte vi.

Vad vi åt? Kommer i nästa inlägg!

Efter besöket i Santa Euphemias kyrka blev det dags att gå ner till stan igen för en lunch. Magarna ville gärna få lite i sig!

Det kunde bli lite halt på stenarna vi gick på, så det gällde att se upp – läs ner. De små trånga gatorna är en favorit hos mig.

Jag brukar försöka kika in lite på gårdarna, där de små pärlorna ofta finns. Så vackert!

Fönsterluckorna finns överallt. Bra för att stänga ute värme och ev kyla.

Snart lunchdags. Vissa har redan börjat, men vi hade en liten bit kvar innan det var dags för mat!

Om ni tittar bredvid damen med hunden, kan ni se en anslagstavla där. Där meddelas viktiga saker. Speciellt om någon är död. Varför en anslagstavla mitt i stan för det? Svaret är att många inte har någon dator, eller kan internet. Kanske man inte heller har råd att köpa tidningar. Då fyller en anslagstavla sin funktion för alla.

Julklappstrumporna redan tvättade och rena inför tomtens ankomst!

Lunchen avklarad för de flesta i fiskrestaurangen, som ligger alldeles invid havet.

För den som undrar fick vi små brödskivor med sardeller, stekt lök och olivolja. Jag kan inte annat än att applådera. Så gott! Dessutom bjöds det på risottos med små bläckfiskringar. Inget för mig, men riset åt jag. Slutligen torkade fikon och en liten mjuk kaka som jag glömt namnet på. Den var i alla fall riktigt smarrig!

Här snackar vi strandnära. Närmare havet kan man inte komma.

Sedan dags för en eftermiddag ute på ön. Skönt med en lugn stund innan middagen.

Dag två började med frukost, plus en båtresa in till Rovinj för en lite längre promenad. Vi skulle bekanta oss lite med den lilla staden.

Vi gav oss in i gränderna som går ända upp till kyrkan, som ligger och tittar ut över hav och land.

Det gäller att titta upp lite då och då så man inte missar något. Läckra fönsterluckor kunde vi se på väg upp.

Vi börjar närma oss Sankta Euphemias kyrka. Vi kan se tornet, så vi vet att vi är nära.

Kyrkan byggdes på 1700-talet där det tidigare låg en kyrka. Här ligger det katolska helgonet Euphemia begravd. Hon var en martyr som dömdes till döden år 303 e.kr. Allt för sin kristna tro.

Naturligtvis gick vi in och tittade på det vackra altaret, men mer spännande är vad som finns bakom det.

Här ligger Sankta Euphemia i sin sarkofag , som enligt legenden spolades upp på stranden i Rovinj efter att ha varit saknad sedan år 800 i Konstatinopel. 16 september varje år är det en fest till hennes ära. Man öppnar då sarkofagen så folk kan titta in till henne. Ni kan se gångjärnen som sitter över luckan.

Tavlan visar vilken fruktansvärd död hon var dömd till. Det var meningen att lejonen skulle göra jobbet, men men dom slickade bara på henne. Ett svärd gjorde då slut på henne. Allt enligt sägnen.

Det blev dags att sakta ta sig ner igen för lunch på en fiskrestaurang. Följ gärna med på promenaden dit.

Efter ett mycket långt blogguppehåll är det dags igen. Lite sugen på att skriva lite igen, så nu kör vi!

I slutet av april bar det iväg till Istrien på en mat och vinresa. Istrien är en halvö i Kroatien, som ligger högt upp i Adriatiska havet, inte långt ifrån Venedig.

Vi sov först en natt på hotell på Landvetters flygplats. 06.05 gick planet, så vi tjänade lite tid på att vara på plats, checka in 04.00 och gick sedan tillbaka till hotellet för en god frukost innan vi åkte iväg.

Bara några timmar senare gick vi in för landning på Marco Polo, Venedigs flygplats.

När vi hämtat ut bagaget satte vi oss i den väntande bussen, lämnade Venedig och Alperna bakom oss. Jag sov en (läs vilade) en del av transporten.

Några timmar senare kom vi till Rovinj, en liten stad med ca 14000 invånare, men som mer än fördubblas på sommarhalvåret. Vi skulle faktiskt vidare. Vi skulle inte bo i själva Rovinj utan strax utanför på en ö som heter S:t Adrews, men ingen vet vad det är om man inte säger ”Den röda ön” Naturligtvis åker man båt ut till ön.

En gång i timman kommer och går den lilla båten, som brukar vara helt full med folk både fram och tillbaka.

Redan innan båten lagt till kan man se hur vackert det är på ön.

Tittar man till vänster när man går upp från båten ser man det här. Det är inte hotellet. Ön S:t Andrews namngavs efter ett benedektinerkloster som byggdes på 600-talet. Nu finns där en restaurang, som var stängd när vi var där. Säsongen hade inte börjat.

Visst kan man tänka sig några munkar på promenad här?

Hotellet sett från den andra lilla ön, som man kan gå över till. Man går runt alltihop på ca 1 timma. Dags att packa upp och lära känna omgivningarna innan nya äventyr drar igång. Ingen rast ingen ro!